Patienter och anhöriga berättar

Mitt senaste besök på samma klinik, drygt tre år senare, var ett bevis på att det verkligen finns en framgångsrik behandling mot ätstörningar.

“Jag minns fortfarande dagen då jag fann mig själv sittande i väntrummet på Mandometerkliniken. Jag var rädd och övertygad om att inte ens den här behandlingsmetoden skulle lösa mitt problem. När jag pratade med min terapeut vid första besöket insåg jag att jag inte älskade min kropp, och att jag inte hade gjort det sedan de första tonåren. Mitt senaste besök på samma klinik, drygt tre år senare, var ett bevis på att det verkligen finns en framgångsrik behandling mot ätstörningar. Tack vare Mando fick jag tillbaka mitt liv och jag lever fri från denna osynliga fiende som hade berövat mig livsglädjen och som fick mig att se mat som min värsta fiende.

Fram tills att jag hamnade i väntrummet hade jag gjort allt som någon som inte älskar sin kropp gör. Utmattande dieter, uteslutning av mat, långa timmar av daglig hård träning för att bränna den minsta kalori och dagar av absolut svält. Men jag gick också igenom perioder när jag kastade i mig mat tills jag kände obehag. Under kvällarna när jag var ensam kunde jag på bara några minuter sluka så mycket mat som 2-3 personer kan äta tillsammans. Nästa morgon vaknade jag med skuldkänslor och straffade mig själv genom att omedelbart började en strikt diet som sedan skulle krascha innan dagen var slut.

Jag kände mig misslyckad, arg och ledsen över att jag inte kunde tvinga mig själv att äta nyttigt och i små mängder. Jag hade ett dåligt förhållande till mat. Jag tänkte i termerna ”bra och dålig” mat. Mat som innehöll lite kalorier var bra mat och mat som innehöll många kalorier hade jag på min svarta lista.

Alla mina tankar kretsade kring mat. Vad jag åt, vad jag skulle äta, vad jag inte skulle äta, varför jag åt, att sluta äta. Jag tog bilder på mig själv för att registrera hur tjock jag var, vägde mig dagligen och tog även bilder på min vikt. Allt kretsade kring mat och mitt utseende och ju fler bilder jag tog desto mer fastade jag på dagen och slukade i mig mat på natten.

Jag tillbringade många år av mitt liv i denna onda cirkel innan Mando tog mig i handen och visade mig att livet kan bli bättre, lättare och ljusare.

Jag lämnade mig själv i händerna på terapeuterna och litade på processen. Det var som att vi dansade tango. De ledde mig och jag följde, dansade vägen de visade mig.

Jag behövde inte banta, jag behövde inte göra en lista över förbjudna livsmedel, jag behövde inte räkna kalorier och fasta medan alla andra runt omkring mig åt på en fest.

Det har gått nästan 3 år sedan det första besöket och jag kan med full tillförsikt säga att jag känner mig frisk, jag känner att maten är min vän, jag kan njuta av den utan skuld och jag behöver inte avstå från den. Mando lärde mig att älska mig själv och ha en bra relation till mat. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad att den här kliniken kom in i mitt liv. Jag känner gränslös tacksamhet för all personal på Mando som visade mig vägen till friskhet. Jag känner mig verkligen befriad.”

Tack vare Mando har jag hittat tillbaka till den Hanna som älskade livet, men även utforskat nya delar av mig själv!

“Under pandemin förändrades mitt liv, såsom för många andra. Men aldrig hade jag trott att något som en ätstörning skulle drabba mig.

Jag som alltid varit så utåtriktad, glad och ambitiös, eller var det egentligen omgivningens beskrivning av mig? Själv bar jag på massa tvivel, osäkerheter och ångest. I samband med pandemin så rasade den fasaden jag i hela mitt liv byggt upp. Det började med att jag isolerades på grund av att en familjemedlem var i riskgrupp. Jag hade inte längre tillgång till dom sakerna som tidigare identifierat mig, till dom verktygen som kunde hålla upp min fasad. Istället blev jag ensam med mina tankar. Kontrollen som jag tidigare hade haft, försvann successivt. Men det enda jag kunde kontrollera vid den tidpunkten var maten och träningen.

Jag insjuknade snabbt, tappade kontakt med omgivningen, drog mig ur relationer och sjukskrevs från skolan. Men jag levde i min egen bubbla, det var jag och min ätstörning mot världen, det var ju så tryggt, eller…?

Mina föräldrar började prata om ätstörning, men jag vägrade acceptera att någon som mig skulle kunna bli sjuk i något sådant. Jag och min pappa var på mitt dåvarande gymnasium för ett besök hos skolsystern, där kom Mandometerkliniken på tals. Jag hade aldrig hört om denna verksamhet, men jag höll mig undan från diskussionen. Även fast jag inte ville acceptera vad som pågick, så kämpade jag med tanken om att livet inte ska vara såhär. Såhär ensamt och såhär outhärdligt.

I maj 2021 klev jag in på slutenvården Mandometerkliniken i Huddinge, utan förväntningar och utan hopp. Jag bemöttes av personal och behandlare som såg mig, som brydde sig trots att de inte behövde. Jag var omgiven av människor som äntligen hade svar på de frågorna som hela tiden snurrade i mitt huvud. Under min tid i behandling kände jag mig oerhört sedd och förstådd, men framförallt fick jag den hjälpen och stödet för att själv kunna kämpa mig ur sjukdomen.

Vägen mot friskheten var lång och kämpig. Jag tvingades vända ut och in på mig själv för att lära känna alla mina sidor, även de som jag inte ville veta av. Behandlingen var till en början fyrkantig och konkret, vilket var precis vad jag behövde. Men i takt med att jag blev mer mottaglig så luckrades dessa gränser upp, och behandling blev individanpassad för att möta mina behov.

Jag lärde mig vikten av självkänsla, självmedkänsla och acceptans. Ord som jag hört slängas runt men aldrig förstått innebörden av. Jag jobbade dagligen med dessa i kombination med ätträning och vila. Till en början var jag skeptisk till metoden, men mandometern var ett fantastiskt verktyg som hjälpte mig att normalisera ätandet. Den omprogrammerade mitt huvud till att kunna lägga upp en normalstor portion och lärde mig lita på mina kroppsliga signaler, något som jag fullkomligt hade tappat till sjukdomen. Jag märkte att relationer till vänner och familj började repareras, livet blev mer lustfyllt men framförallt relationen till mig själv läkte. När jag kom till Mando skrämde friskheten mig, idag är sjukdomen det som skrämmer mig mest.

Tack vare Mando har jag hittat tillbaka till den Hanna som älskade livet, men även utforskat nya delar av mig själv! Jag är evigt tacksam för den resan jag gjort och allt jag fått lära mig på vägen. Idag lever jag ett helt friskt och fritt liv, jag känner mig även friskare idag än vad jag gjorde innan jag blev sjuk, på grund av alla erfarenheter jag bär med mig!”

Jag mår bättre än jag någonsin gjort och jag känner mig som en bra mamma och förebild.

”Jag har alltid haft en problematisk relation till mat. Under tonåren så svalt jag mig själv och tränade onormalt mycket. Under senare år utvecklade jag en hetsätningsproblematik där jag åt stora mängder mat, fikabröd och godis på kort tid under perioder för att sedan svälta mig själv under andra perioder. Jag skämdes för min problematik och handlade i smyg, åt i bilen på vägen hem eller på nätterna för att dölja mitt ätande för mina närstående. Min komplicerade relation till mat har gjort att jag inte har haft någon naturlig mättnadskänsla och jag har inte heller haft någon insikt i hur stor en ”normal” portion är. När jag fick mitt andra barn bestämde jag mig för att jag måste ta tag i min ätstörning och som tur var träffade jag en bra läkare på vårdcentralen var lyhörd för min problematik och skickade en remiss till Mandometerkliniken där jag fick börja min behandling våren 2019.

Jag måste medge att jag var rädd i början, rädd för att jag skulle bli dömd för mitt ätande, rädd för att trotsa min ätstörning och framförallt rädd för att misslyckas med behandlingen. Jag fick träffa en dietist för att lägga upp en plan kring vad jag skulle äta och när vilket kändes tryggt då jag fick släppa kontrollen till någon annan som jag vet är kunnig inom sitt område. Jag blev också tilldelad en behandlare som jag skulle träffa en gång i veckan, vi klickade på en gång och hon har sedan dag ett varit ett enormt stöd och jag har aldrig känt mig dömd av henne, hon har snarare lyft mig och hjälpt mig framåt då det varit som tuffast i behandlingen. De gånger jag föll dit i hetsätningsperioder under behandlingen fick jag stöd och redskap för hur jag skulle kunna undvika att hamna i liknande situationer igen. Jag upplevde att det var konkreta tips och verktyg som att t.ex. planera måltider i förväg, aldrig handla hungrig m.m.

Förutom min behandlare så har det absolut viktigaste för mig i behandlingen var Mandometer, den gav mig trygghet och stöd i måltidssituationerna och hjälpte mig att lära om mitt ätmönster. I september 2019 hade jag min sista hetsätningsperiod men jag fortsatte ändå att gå i behandling. I mars 2020 blev jag friskskriven och jag hade då lärt mig; se hur en normalstor portion ser ut, lärt mig äta under regelbundet, lärt mig känna och tolka hunger- och mättnadskänslor, varit fri från hetsätning i 6 månader och lärt mig vara stolt över mig själv och min kropp. Idag har jag följts i ett år efter avslutad behandling och jag mår bättre än jag någonsin gjort och jag känner mig som en bra mamma och förebild. Jag är så otroligt tacksam över att jag gav mig själv chansen att få leva ett friskt liv fritt från ätstörningen.”

För att bli frisk från anorexin skulle jag behöva bestämma mig flera gånger varje dag.

“År 2014 påbörjade jag min behandling för anorexia nervosa på mandometerkliniken i Alingsås. Tillsammans med mamma och pappa hade jag skickat in en egenanmälan, både för att bli av med ångesten men främst för att slippa oroa mamma och pappa mer. När jag började behandlingen var jag därför inte riktigt beredd på hur svårt det skulle bli. Hur ångesten skulle skaka om hela mig, hur anorexin skulle skrika i huvudet, hur allt skulle kännas så mycket mörkare för att sedan vända om och blomma ut i något så mycket bättre och så mycket vackrare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig när jag steg in där på kliniken för första gången år 2014.

Behandlingen blev mitt skydd mot anorexin. När min motivation var helt borta och jag bara ville avsluta allt, lyckades mina behandlare alltid hitta något positivt, något som gjorde det värt att fortsätta kämpa. Något som lyckades rikta mitt fokus bort från sjukdomen så att jag kunde se vad som egentligen är rätt och riktigt. Behandlarna hjälpte mig att hitta den rätta mentala inställningen. Behandlingen hjälpte mig att äntligen bestämma mig att jag faktiskt ville bli frisk och inte bara för mamma och pappas skull utan för MIN skull. Att mitt liv är värt att leva, att jag är viktig, att jag är värdefull och att jag är värd att älskas under alla omständigheter.

För att bli frisk från anorexin skulle jag behöva bestämma mig flera gånger varje dag. Jag vill kunna äta. Jag vill kunna älska mig själv. Jag vill kunna leva. Andas in, andas ut, kör. Matschemat och mandometern i kombination med mina behandlare, gjorde jobbet att bestämma sig mer hanterbart även när ångesten kom som ett brev på posten. Jag vill kunna äta. Jag vill kunna älska mig själv. Jag vill kunna leva. Andas in, andas ut, kör.

År 2016 blev jag friskskriven från anorexin och jag är evigt tacksam för hur mandometerkliniken stöttade mig och hjälpte mig att hitta vägen ut. Jag kan äta, jag älskar mig själv, jag lever. Andas in, andas ut, LEV!”

Plötsligt märkte jag också att tankarna kring kropp och mat hade blivit mindre

“Jag minns första dagen jag steg in på Mandometerkliniken i Alingsås. Min tanke var att de kanske kunde lära mig att tycka om mig själv. Jag sa direkt att mat inte är problemet. Efter åtta år till och från på olika behandlingsprogram i offentlig sektor där jag inte blivit bättre tänkte jag ge Mando en chans. Det är nu eller aldrig. Min första semesterdag sommaren 2017 började jag på Mando. Vad jag inte visste då var att jag påbörjade en resa som skulle förändra hela mitt liv.

Redan första dagen fick jag träffa en dietist där vi tillsammans gjorde ett individuellt matschema. Det följdes sedan upp beroende hur min kropp svarade på det. Parallellt så hade jag och min behandlare varje dag samtal kring matbeteende men framförallt vikten att vara snäll och acceptera sig själv. I och med att behandlingen var så intensiv, att jag var där varje dag i början gick det inte att komma undan. De såg mig och mötte mig precis där jag var, utan att döma eller anklaga. Men de backa inte för sjukdomen. Samtalen med min behandlare var stundtals väldigt jobbiga. De rörde runt inom mig och ifrågasatte ett destruktivt beteende. Jag var stundtals tvivlande på om behandlingen verkligen var rätt för mig, men det var inte jag som pratade, det var ätstörningen. För första gången på åtta år valde jag att utmana den och gå emot den.

Var sjätte vecka hade vi utvärdering av delmålen som var kopplade till Mandoklinikens sju friskskrivningsmål. Just det gjorde att jag hela tiden ville kämpa vidare. Jag ville bocka av mål efter mål. Från att min vinnarskalle fokuserade på att äta så lite som möjligt blev mitt nya fokus att klara av mål efter mål. Mål som gjorde att jag långsamt mådde bättre.

Jag minns en milstolpe i behandlingen, det var när jag nådde en vikt som klassades som frisk. Jag hade fasat för den dagen. Rädd för att få bakslag i behandlingen, att ätstörningen skulle ta överhanden igen. Men det hände aldrig. Istället blev jag så glad och plötsligt märkte jag också att tankarna kring kropp och mat hade blivit mindre.

Allteftersom jag började känna hunger och mättnad igen så fick jag friare tyglar när det gällde mat, matscheman byttes ut mot egna känslor gällande vad jag var sugen på snarare än vad som ätstörningen tyckte. Jag minns julen 2017, det var första julen på så många utan ångest. Underbart!
Succesivt började mina besök på Mandokliniken bli färre och sju månader efter start gjorde jag mitt sista besök som patient.

Idag äter jag vad jag vill, det som faller andan på. Jag motionerar för att må bra, inte på grund av ångest. Jag kan idag tycka att jag är snygg, jag accepterar och tycker om mig själv. Resan dit bestod av blod, svett och tårar men tillsammans med mitt driv och stödet från min behandlare och Mandokliniken gjorde jag det. Jag är otroligt stolt och glad över att jag fick chansen på Mando, utan dem så hade jag fortfarande levt i helvetet som ätstörd. Tack Mando!”

Mitt ständiga mantra var: “Det här är ett krig. Jag är en krigare. Det är min tur nu.”

“Det började egentligen redan 2002, när min pappa insjuknade i cancer och så småningom avled. Under det året slog ångesten klorna i mig och utan att jag förstod det förlorade jag all tro jag haft på mitt eget värde. Jag var bara elva år när han dog, och som det barn jag var hade jag varken ord eller kunskap nog för att begripa vad som hände inom mig.

Det skulle ta femton år och tusentals terapitimmar innan insikten slog ner om varför jag i grund och botten avskytt mig själv så länge jag kunde minnas. När det äntligen lossnade, i augusti 2017, började en desperat kamp för att bli kvitt alla demoner. Otålig som jag dessvärre är, kombinerat med de skyhöga krav jag alltid ställt på mig själv, kände jag mig knäckt när jag bara en månad efter genombrottet fortfarande inte lyckats bli kvitt all svärta. Desperationen ledde till att jag började självskada, vilket sedermera utvecklades till en ätstörning.

Sjukdomen eskalerade snabbt och jag förstod tidigt att jag inte skulle kunna fixa det själv. Knappt två månader efter första kräkningen tvingades jag acceptera att jag behövde hjälp för att kunna bli frisk. Med stöd av familj och vänner skickade jag in en egenanmälan till Mando. Då mådde jag redan så pass dåligt att väntetiden efter nybesöket och ätutredningen kändes oändlig. Samtidigt höll sjukdomen fast mig i ett hårt grepp vilket gjorde att en del av mig tyckte att det inte spelade någon roll om jag fick en behandlingsplats eller inte.

Den tredje januari 2018 blev jag inskriven på heldygnsvården i Huddinge. Sjukdomen vrålade förtvivlat inom mig, men jag hade bestämt mig för att göra allt för att tysta den. I hela mitt liv hade jag satt mig själv och mina egna behov i absolut sista hand: nu var det dags att sätta dem i första rum. Jag lämnade över hela mitt jag i händerna på min behandlare och övrig personal. Jag gav mig hundraprocentigt hän och vågade landa i nuet på ett sätt som var helt nytt för mig. Fokus var jag. Mitt ständiga mantra var: “Det här är ett krig. Jag är en krigare. Det är min tur nu.” Det fanns inga andra alternativ än att jag skulle vinna.

Och det gjorde jag.

I augusti 2018 blev jag friskskriven. Tack vare den fantastiska personalen på Mando – och inte minst mina underbara behandlare – vågade jag bryta ner sjukdomen genom att utmana mig själv och lita på att det var möjligt att bli fri. I dag mår jag bättre än jag någonsin gjort. Jag är starkare än jag förstått att jag kunde bli. Innerst inne har jag kanske alltid vetat att det skulle gå, en vacker dag. Mando hjälpte mig nå fram”

Första gången jag fick höra att jag kunde bli frisk!

“I 15 år kämpade jag med en ätstörning.
Det var en daglig kamp, jag levde i en egen bubbla och utanför pågick världen men jag var fast i mitt helvete.
Jag kom till BUP Anorexi-Bullimimottagning på Östra sjukhuset men blev sämre, jag pratade med en handfull psykologer men blev bara sjukare och sjukare.

När jag tillslut kom till Mando fick jag höra att jag kunde bli frisk. Något jag aldrig tidigare hört och något jag inte trodde på i början, men det planterade ett frö hos mig. Ett frö om hopp att bli frisk från det som plågat mig så länge. Jag trodde jag var dömd till ett liv av smärta, sorg, kamp, lidande och besatthet av mat.

Min räddning blev Mando.
Tack vare deras tillvägagångssätt, där de behandlar hela människan med dagliga samtal, ätträning, ångestbehandling med hjälp av värme, där någon såg mig, den personliga kontakten med min behandlare och allt de lärde mig. Mando räddade mitt liv, det är jag övertygad om.

När jag kom till Mando var min självkänsla i botten, jag hade ofta tankar om mig själv att jag inte var bra nog, “varför sa jag så”, “vad kommer de tycka om mig nu”, idag kan jag säga högt och tydligt, att jag älskar mig själv.
Jag hade oerhört svårt med tillit men idag har jag släppt in en man inpå livet och vi bor tillsammans.

Jag lärde mig att äta men jag lärde även känna mig själv. Jag blev starkare i kroppen men jag blev också starkare i mig själv, jag började lita på mig själv och fick livet tillbaka tack vare Mando Alingsås.”

Jag blev frisk!

Anna Mellin Johansson arbetar som egenerfaren på Mandometerklinikerna fr.o.m. september 2018. Hon berättar:

”Ordet “frisk” fanns inte i min värld när jag som 20-åring fick möjlighet att komma till Mando som då hette Anorexicentrum.

Jag hade varit sjuk i fyra år, kanske mer egentligen… Det har varit många turer inom BUP, barnmedicin och annan behandling, men inget av dessa hade hjälpt mig mer än att hålla mig flytande. Att samtala om varför jag blev sjuk och att det troligen berodde på att jag var adopterad var inte den väg som fungerade för mig, utan jag visste vad jag ville ha hjälp med. Jag kunde inte äta! På Mando fick jag lära mig att äta, tillåta mig att gråta, känna ångesten och låta den få komma och lära mig att vila. Jag fick lära mig hur en portion mat ska se ut, att inse att ett äpple och två pass på gymmet per dag inte går ihop. Med Mandometern fick jag hjälp att åter igen lära mig ett normalt ätbeteende och se att det faktiskt inte var farligt.

Övning ger färdighet. Efter några år av upp och ner så stod jag stadigare på jorden.

Jag vågade se utanför min “ätstörda” värld och där fanns det så mycket som jag inte visste fanns. Jag blev klar undersköterska, började jobba inom vård och omsorg, som personlig assistent, på förskola och ideellt med ungdomar. Det bästa av allt som fanns där ute var Mats, min blivande man som plötsligt öppnade ögonen för mig och fick mig att få ett helt annat fokus i tillvaron.

Besöken på Mando blev allt färre och tillslut friskskrevs jag, nu har jag varit frisk i 17 år. Mats och jag är gifta, vi har en underbar son tillsammans och nu har jag fått äran att komma tillbaka till Mando för att få möjlighet att sprida hopp, visa på att framtiden finns och att den är värd att kämpa sig tillbaka till.”

Min upplevelse av tillfrisknandeprocessen på Mando

”Min personliga upplevelse av hela tillfrisknandeprocessen är att när man är mitt uppe i behandlingen, som är en extremt jobbig period då man ska gå emot alla sina tankar och känslor och göra tvärt om vad man egentligen vill, så är man inte mottaglig för så mycket samtal mer än enkla samtal. När man efter en tid nått normalvikt och gått i behandlingen ett tag upplevde jag att tankesättet förändrades. Jag kunde fokusera mer, tänka mer logiskt och analytiskt, vilket behövs om man ska sitta och prata om sina beteenden, analysera och förstå sig själv på ett helt annat plan. Då var jag mottaglig för samtal och att börja jobba med att förstå mig själv, men innan dess var det tillräckligt med att “bara äta och vila”. Samtalsstödet fick jag av min behandlare när jag behövde det och det stödet blev mer intensivt en bit in i behandlingen när man hade börjat bryta många av sina sjuka beteenden. Jag har pratat med otroligt många patienter som precis som jag, inte varit mottagliga för behandlande samtal första tiden just för att det ändå inte ger så mycket i det stadiet. Samtalsstöd erbjuds dagligen och kanske läggs mer fokus på efter en viss tid när man är mer mottaglig för det.

Genom att gång på gång utmana sig själv, gå emot sina sjuka beteenden och byta ut dem mot friska beteenden, och med det få uppleva nya erfarenheter och få nya insikter leder det till ett friskt liv och tankarna försvann för mig successivt i takt med att jag lärde in nya beteenden som jag fick positiva upplevelser av. Sen är tiden efter behandlingen så himla viktig. Jag tyckte det var en stor trygghet att fortfarande ha kvar stödet ifrån kliniken, man kände sig inte ”ivägsläppt” utan man höll kvar kontakten och får komma tillbaka till ett friskt liv successivt medan man får stöd under hela vägen, och det får ta den tid det tar. Jag gick även uppföljningsprogrammet som är 5 år vilket också var en enorm trygghet som bidrog till att jag blev helt frisk.

Att bli frisk från en ätstörning är en komplext fråga. Alla är självklart olika och har olika behov i en behandling, men någonstans måste man titta på forskning och statistik och på vad som faktiskt kan bevisas fungera. Tittar man på återfallen i en KBT behandling är den betydligt högre än på Mandometerklinikens behandling, så någonstans måste man väl ändå lita på det. Alla vill ju samma sak, att så många som möjligt ska bli friska och hålla sig friska resten av livet, då måste man ju satsa på det som visar sig ha bäst resultat.”

Nu litar jag på mig själv, min egen kropp samt min förmåga att fatta egna beslut kring den mat jag äter

Efter 8 år som slav under anorexins klor kan jag äntligen kalla mig frisk och fri. Mandometerkliniken i Alingsås var min senaste och sista anhalt. En metod så olik någon annan jag tidigare varit med om. Den trygghet jag kände till deras tillvägagångssätt, hjälpte mig att känna tillit och våga släppa en stor del av min kontroll. Nu litar jag på mig själv, min egen kropp och min förmåga att fatta egna beslut kring den mat jag äter. Mandometermetoden hjälpte mig att hitta tillbaka till ett normalt balanserat liv med en rejäl livskvalité.